6/6, min berättelse om min beslöjade dag.

 Nu på lördag kommer Tribunal12 att hållas på Kulturhuset i Stockholm! Där och då, kommer Europa att åtalas för att bryta mot flyktingar och migranters mänskliga rättigheter. Har du möjlighet, gå/åk dit! Själv kommer jag tyvärr att vara tvungen att vara kvar på skolan i Vindeln, där vi dock liksom på många andra håll i (och till och med utanför) landet kommer att visa den direktsända rättegången. Jag blir kvar på skolan eftersom min skola, Vindelns folkhögskola, har öppet hus, och eftersom vi på min kurs, Expo-akademin inte hade något annat att visa så fixar vi visning där också. Och vad kan stämma bättre för oss som läser antirasistiskt projektledarskap, än att visa på Sveriges, och Europas fruktansvärda rasistiska brott mot mänskliga rättigheter. Sverige är ju dessvärre det land som anklagat flest gånger för brott mot FN:s tortyr-konvention, som vi har ratificierat. Vi i Sverige, (och generellt i västvärlden) brukar vara rätt duktiga på att tala om hur andra, "mindre utvecklade" länder ska bättra sig vad gäller mänskliga rättigheter, men mindre bra på att granska oss själva med lite självkritik.

Jag hoppas verkligen att det här evenemanget kan få människor och media att vakna upp och få lite insikter om hur världen ser ut och vilken otrolig tursamhet vi har som råkar ha fötts just här.

På tal om Mänskliga rättigheter och så, har jag nu, äntligen börjat kika efter en lägenhet som jag kan flytta till när jag i höst återvänder till allra finaste Malmö och min 3-åriga utbildning Mänskliga rättigheter. För att få tag i en lägenhet, vilket är otroligt svårt i de flesta större städer i Sverige idag, har jag fått  hjälp av Pontus Westerberg Ekerljungs smarta tjänst http://www.forstahandskontraktet.se/. Denna tjänst finns i Stockholm, Malmö och Göteborg och jag tror att det kommer att gå finfint att få tag i någonstans att bo. Jag har längtat så grymt mycket efter att äntligen få återvända till Malmö och min utbildning igen, så det känns superfint att vara på gång igen! Äsch, att bli påkörd av en buss är inte sånt jag tänker låta hindra mig från att rädda världen! Det är sånt jag repar mig ifrån. Med väldigt mycket stöd och hjälp från såväl vänner, familj, som det (både hemska och fantastiska) svenska samhället. Det har varit en smärtsam och lång väg tillbaka, men till Malmö och falafel-rullarna ska jag banne mig tillbaka! Det har jag vetat från dag ett efterutskrivningen från den jäkla sjukan, (som jag hoppas slippa återvända till fram till i alla fall pensionsålder, det är min målsättning!) 

 Så där pigg och kry såg jag ut efter att ha vaknat efter ett antal veckor i respirator och utan vanlig mat. All smärta den perioden har verkligen fått mig att inse lyckan i att leva frisk och kry, och med tillgång till såväl sjukvård och stöd, som hjälp och skola. Tusen tack till alla ni som stöttade mig under och efter min sjuktid! Det har verkligen behövts!

Tjo igen!

Inspirerad av Mattlo, som jag hittat och börjat följa genom Twitter, så har jag nu inspirerats att starta upp min blogg igen, som komplement till att bara kunna twittra.

Det var väldigt länge sen jag bloggade och väldigt mycket har hänt i världen och i mitt liv sen sist, men jag tänker att de som eventuellt kommer att hitta hit vet det mesta.

Jag började i höstas plugga Mänskliga Rättigheter på Malmö Högskola, något jag tyckte var helt fantastiskt spännande! En olycka gjorde dock att jag blev tvungen att ta paus och jag har sedan dess dessvärre flyttat tillbaka till Norrland igen, och sen i julas börjat läsa antirasistiskt projektledarskap på Vindelns folkhögskola utanför Umeå. Där pluggade jag ett tag, och har sedan ett tag jobbat för 5 i 12 i Härnösand med antirasistiska utbildningar som jag har varit ute med i gymnasium och högstadieskolor och hållit. Nu är jag snart på väg att åka tillbaka till Vindeln för att avsluta kursen och sammanfatta arbetet i en projektrapport. Och just det, jag har också genom 5 i 12 hunnit bli invald i CMR:s styrelse. Alltså Centrum mot rasism.

Efter sommaren flyttar jag sedan äntligen tillbaka till Malmö och börjar plugga igen, det ser jag verkligen fram emot! Jag kommer med stor sannolikhet inte att blogga så mycket, men jag finns på Twitter och skriver om mitt liv och arbetet för mänskliga rättigheter där. Hoppas för övrigt kunna hitta några trevliga folk att kunna starta kollektiv med i Malmö, så hör av er om ni är intresserade eller känner till andra som kan vara det. Jag vill bo nånstans hyffsat centralt i Malmö, lagar gärna (vegetarisk/vegansk) mat ihop med flera, odlar gärna, är intresserad av schysst musik och politik (Miljöpartiet de Gröna) och gärna aktivism förstås!

Tack Mattlo för inspirationen, din blogg (och du) är verkligen inspirerande! :) Här finns också en länk till en artikel i Härnösandstidningen Yippie som skrev om mina utbildningar idag.

Ett politiskt år fritt från partipolitik

Hej, bloggen. Det var länge sen, typ. Jag har haft fullt upp, och inte haft varken tid eller energi för att syssla engagera mig politiskt, åtminstone inte på det sätt jag gjorde tidigare. Det här året har varit mitt partipolitiskt minst aktiva år sedan jag 2006, 15 år gammal, gick med i Miljöpartiet de Gröna. Å andra sidan har det, på de flesta andra sätt att se på saken, varit det mest politiska året någonsin i mitt liv. Sen senast jag skrev här har sjukt mycket hänt. För snart tre månader sen avslutade jag ett av mina bästa år någonsin på Färnebo folkhögskola, en av Sveriges resande folkhögskolor. Kanske den allra bästa. Troligtvis, ja.

Under kursen var vi i vintras tio veckor i Tanzania, där vi studerade, mötte människor och en annan värld, ett annat liv. Jag har under det här året lärt mig så sjukt många nya saker och fått en massa bra insikter om mig själv och min omvärld. Jag har på riktigt lärt mig saker jag tidigare vetat om i teorin, men som jag nu fattar också i praktiken. Jag har bott i kollektiv, med 24 andra RÅSKÖNA och helt fantastiska människor. Dessa 24, nya bekantskaper ser jag nu som min nya storfamilj, och jag kommer alltid att ha en väldigt speciell relation till dem, er, i Tanzaniakursen 2010/2011. Ni är bäst.

Jag har också fått ytterligare en till extrafamilj på åtta personer, i den lilla bergsbyn Ikokoto på den Tanzaniska landsbygden. Familjen Mogamwenye vill jag tacka för den häftiga byperioden, och för att de var så varma och öppna mot Mårten och mig. Julveckan förra året var inte direkt som min jul brukar vara, men även på landsbygden i Tanzania firas julen med dunder och brak.

Under tiden i Tanzania fick jag många nyttiga insikter om hur otroligt mycket vi i nord påverkar länderna i syd dels genom våra individuella val, men kanske framförallt genom den politik vi för. Att komma tillbaka till Sverige sen igen var på många sätt ganska jobbigt, då jag förändrat mitt sätt att se på vårt samhälle, och vårt samhällsklimat, som efter resan kändes och känns kallt och individualistiskt, trots att vi på många sätt kommit så mycket längre i vår samhällsutveckling. Exempelvis öppenheten och gästfriheten tycker jag att vi borde lära oss av.

Här finns den blogg som vår fina dokumentationsgrupp under året skrivit om vår kurs och allt vad vi gjort. Kolla in den:) Två kloka citat jag läste när jag kikade in där nu:

Våga vara modigare”. /Anja

Utan tvivel är man inte klok/ Erik, lånat från Tage Danielsson

Hittade också denna fantastiska film från vår första tid tillsammans. Det är nostalgi på hög nivå att titta på den, vi ser så sjukt små och söta ut!

Våren som gick förändrades jag i mitt sätt att se på (parti-)politiken och dess roll i samhällsutvecklingen.

Färnebo har tydligen kallats för vänsterlumpen, och ja, jag har nog blivit mer vänster. Mindre partipolitik, mer revolution, tjohej. Typ. Jag har under året flertalet gånger blivit väldigt besviken på Miljöpartiet, som jag tidigare nästan alltid känt mig bekväm med att "försvara". Tidigare har jag alltid känt mig så glad över att Miljöpartiet klarat balansen mellan realo och fundis så bra, alltså mellan att vara ideologiskt förankrade och ändå kunna ha en politik som känts realistiskt genomförbar. I år har jag tyckt att ideologin fått komma i andra hand alltför ofta. Det har varit för många kompromisser och halvdana överenskommelser, framförallt åt höger. Jag har känt mig besviken över Libyenöverenskommelsen och migrationsöverenskommelsen. Många uttalanden som gjorts av miljöpartister har jag inte förstått mig på. Att "Miljöpartiet ska inte mitten i den svenska politiken" kände jag mig väldigt obekväm med, tyckte då bättre om Anders Schröders replik.

Jag tycker att det är jättebra att partiet fått många nya medlemmar, och därmed större bredd och förtroende. Däremot tycker jag inte att det är värt det om vi därmed förlorar våra ideal. Jag har under det här året diskuterat politik väldigt mycket med väldigt många olika personer, både nya och gamla vänner, och har lite svårt att veta vad som egentligen har förändrats, jag eller partiet? Det är möjligt att det mest är jag, att min nya mer kritiska hållning beror på att jag omgetts av mp-kritiska människor och därigenom också ”fått friheten” att tänka mer outside the box, utanför partipolitiken . Jag har upplevt det som att partiets framtoning har förändrats, blivit mer slätstruken för att locka fler.

En av de saker jag gjorde under året som påverkade mig väldigt mycket, var att jag deltog på en blockad. En blockad mot en av alla de deportationer som Sverige sedan i vintras med stor kraft, och mycket resurser satsat på. De människorättsvidriga utflygningarna av människor till Irak, ett land Sverige kritiserats från såväl UNHCR:s som Amnestys håll för att tvångssända asylsökande flyktingar till. Jag åkte dit till blockaden med inställningen att delta i en ickevåldsaktion, något jag tror att de flesta där tänkt sig. Jag tror och tycker att ett riktigt starkt och inkluderande motstånd som alla grupper i samhället känner att de kan delta i och ställa sig bakom behöver vara just ickevåldsligt. Vi var dock många på plats och eftersom alla inte använde sig av ickevåld, och framförallt inte polisen, som var väldigt agressiva, blev blockaden våldsam. För mig personligen, var det en ny erfarenhet, med en så aggressiv stämning och poliser som inte tycktes tveka att använda sig av våld, varken mot dem som själva gjorde det och dem som inte gjorde det. Jag må ha varit naiv, men jag blev väldigt förvånad över och också arg på det övervåld de brukade mot oss demonstranter.

Det är verkligen ett dilemma det där, att göra skillnad och se till att människor inte skickas till döds, men inte använda något våld. Det måste gå, men att hitta tillräckligt effektiva (och någorlunda snabba) verktyg är inte alltid så lätt...

Sverigedemokraternas svar på tal...

... på mitt mail angående migration, det svenska samhället och deras politik på området, blev att "...vi känner inte heller att vi behöver försvara vår politik eftersom du knappast är en person som skulle tänkas kunna rösta på oss". Jag mailade alltså Jimmie Åkesson, för drygt två veckor sen, och fick det svaret i förrgår. Det mail jag skrev kan du läsa här.

Så kan en också bemöta frågor och kritik.

Här finns en mycket träffande krönika om utvecklingen inom Sveriges och Europas migrationspolitik, skriven av Per Svensson.

För övrigt så har Bodil Ceballos, Ulf Holm, Maria Ferm och Gunvor G Ericson, alla miljöpartistiska riksdagsledamöter, skrivet en motion om ensamkommande barns rättigheter. Det skulle verkligen förbättra de barnens situation otroligt mycket om motionen röstas igenom. Läs den!

Mail till Jimmie Åkesson...

Hej,

Eftersom ni Sverigedemokrater är så måna om att bli bemötta som ”vanliga” politiker och nu också, till min stora sorg och besvikelse, lyckats bli invalda i riksdagen, tänkte jag nu som väljare, miljöpartistisk politiker, student och svensk, försöka vända mig till dig med några ärliga frågor som jag hoppas få svar på.

Jag är otroligt ledsen över hur svenska folket kunde välja in ett parti som ditt i riksdagen, trots att det var väntat. Men jag är minst lika besviken och arg på alla de etablerade politiker och partier som låtit det ske, utan att ta någon debatt med er, utan att visa väljarna hur fel ni har. Såväl sossar som moderater, liberaler, socialister och även mitt eget parti Miljöpartiet, har låtit samhällsutvecklingen pågå. Jag respekterar väljarnas val. Jag tar avstånd från det våld ni fått utstå, samt tycker att det var otroligt dumt att inte låta er föra fram det ni står för, eftersom det lett till den offerroll ni fått. Denna har med största sannolikhet lett till det stora väljarstöd ni nu fick, trots att många av era väljare enligt undersökningar egentligen inte bryr sig så jättemycket om er hjärtefråga invandringsfrågan, utan mest känner sig osedda av övriga partier.

Jag är 19 år gammal, och fick i år, för första gången rösta i ett demokratisk val, något som kändes otroligt stort för mig. Jag är glad och framför allt, otroligt lyckligt lottad, som haft turen att födas i Sverige där den möjligheten getts mig. Jag har varit politiskt aktiv inom Miljöpartiet och den gröna rörelsen sedan jag var 15 år, och också inom 5 i 12-rörelsen sedan jag insett hur diskriminering och rasism begränsar livet för tusentals människor som lever i Sverige. Fina, demokratiska och (o-)jämlika Sverige.

Jag har alltid brunnit för alla människors lika värde och rätt i samhället, och världen. Sverige har, historiskt sett, haft en väldigt solidarisk och human migrationspolitik, något som i hög grad lett till att bygga det Sverige vi har idag. Tyvärr har vi, bl.a. sedan Ny Demokrati kom in i riksdagen, alltmer börjat driva en restriktiv och skuldbeläggande politik på området, där invandrade förväntas vara (och därmed ibland också blir, du vet, den självuppfyllande profetsian...) en börda för samhället. Olika regler, så som barnbidrag (flerbarnstillägg/-avdrag), och olika förutsättningar på arbets- och bostadsmarknaden, gör livet så mycket hårdare för invandrade än för infödda svenskar. Detta bidrar så klart till utanförskap, segregation från samhället och ibland konflikter . Inte nog med att merparten av dem som kommer hit tvingats utstå väldigt tuffa saker i sina hemländer, oavsett om det handlar om krig eller förföljelse, eller naturkatastrofer eller fattigdom/svält (som ju idag inte legitimerar landsflykt), så tvingas människor som lyckas ta sig hit (vilket ju knappast är lätt idag, med Frontex som beskjuter eller förhindrar flertalet av de båtar som försöker söka sig till EU att ens nå kusterna) utstå ifrågasättande och skuldbeläggande, som att de ”bara kommit hit för att utnyttja våra system eller ta del av våra pengar”.

Så första frågan, Jimmie: Är det fel att försöka få ett bättre liv, att sträva efter att ens barn eller släktingar får leva eller växa upp i en dräglig tillvaro? Många människor från Sverige emigrerade och sökte lyckan i Amerika under 1850-talet, då Sverige var fattigt och hade missförhållanden i resurser. Var det fel? Och tänker du någonsin på alla de människor, barn, kvinnor och män, som den politik du står för drabbar?

Jag har läst hela ert invandringspolitiska program (samt en del andra av era program och manifest) från pärm till pärm, och jag tycker att det bara utstrålar protektionism, egoism, och en otroligt utvecklingsfientlig inställning till Sverige, världen och människorna i den. Jag funderar över hur det kunnat gå så långt att ni känner att ni måste trycka ner en grupp utsatta individer, för att själva känna er trygga. Att ni måste polarisera grupper mot varandra, skapa motsättningar som inte alls behövt finnas. Jag funderar också över hur den verklighet ni upplevt kan se så vitt skild ut från den verklighet jag levt mitt liv i – är det samma land, samma värld ni beskriver i era texter? I min verklighet finns ett Sverige fullt av diskriminering och orättvisor, av okunskap och fördomar. Ett Sverige med stora ekonomiska klyftor, med bostadsbrist och –segregering. Ett Sverige fyllt av utanförskap, bland så väl invandrade och infödda.

Vad har du upplevt som gör att du tror dig kunna döma en hel grupp människor, som har precis lika olika individer som vi svenskar, som du och jag? Och hur tror du att världens alla människor ska, som vi, kunna få sina mänskliga rättigheter uppfyllda om alla länder resonerar som du och ditt parti att vi mest rättvist hjälper människor genom att ”sätta in hjälpen i krisområdenas närhet”?

Vi lever dessvärre i en ojämlik värld med helt olika förutsättningar beroende på vart du föds, där vi har ett stort historiskt ansvar p.g.a. bland annat kolonialism och resursutsugning. Som det ser ut nu kommer dessutom klimatförändringar att förhindra människor från att leva på stora områden i världen. Dessa klimatförändringar, är vi också till stor del, ansvariga för. Jag tror inte att någon människa vill fly. Alla vill väl leva där på platser en känner till och är trygg på. Men ibland är det tyvärr inte ens hemland. Om inte så för att vi borde ta vårt ansvar, så kunde vi åtminstone visa solidaritet mot dem som inte haft förmånen att vara så lyckligt lottade som vi är.

Jag tror på människor, och vägrar att låta er, enligt min åsikt, kalla människosyn bli en del av min världsbild oavsett hur många beslutande församlingar ni väljs in i. Jag tror att människor kan, och vill, bidra till samhället, om hon bara ges möjligheten. Det tycker jag inte att det Sverige ni eftersträvar gör, alls. Du är väl medveten om vilka som till mycket stor del gör det jobb som vi svenskar helst inte gör, vilka det är som tar hand om våra äldre och städar våra sjukhus? Du vet väl vilken grupp människor som bidrar till att det startar nya företag, nya restauranger och affärer? Som bidrar till att Sverige utvecklas. Siffrorna var inte en svensk uppfinnig, och inte heller var julgranen eller midsommar- eller luciafirandet ursprungligen svenskt. Eller köttbullarna.

För mig kommer debatten om migration aldrig kunna reduceras till att handla om siffror och statistik över vad en invandrad eller svensk person kostar samhället. Det är rätt irrelevant, och på det sättet skulle ingen vettig politiker resonera om det handlade om exempelvis sjukvård för en diabetessjuk, eller skolgång för ett barn. Jag har själv ett medfött handikapp som krävt specialistvård i Frankrike för 180 000kr, som landstinget Västernorrland utan någon diskussion stod för. Just nu studerar jag på folkhögskola och får både studiebidrag och inackorderingstilägg. Hittills har jag i mitt liv jobbat (och enligt er syn alltså bidragit till samhället?) kanske sammanlagt tre månader och annars levt på samhällets pengar. Så enkelt är det. Människor kostar och bidrar till samhället olika mycket i olika perioder av livet. För mig handlar det om något så enkelt som vilken människosyn en har, och om vårt förbannade ansvar att visa medkänsla och solidaritet med människor, oavsett härkomst.

Jimmie Åkesson - Låt inte Sverige bli det som Frankrike, Italien och Belgien blivit! Var human, även mot dem som inte råkar ha fötts inom Europa. Vi har råd att bry oss om fler än dem inom våra nationsgränser, och jag är övertygad om att det är något såväl vårt samhälle som våra medborgare tjänar på.

Hälsningar,

Linn Olauson

Kolla in Grön Ungdoms kampanjsida Dagens lösskägg som varje dag presenterar en ung riksdagskandidat från Miljöpartiet som vill ha en grönare och mer solidarisk värld!