Ett politiskt år fritt från partipolitik

Hej, bloggen. Det var länge sen, typ. Jag har haft fullt upp, och inte haft varken tid eller energi för att syssla engagera mig politiskt, åtminstone inte på det sätt jag gjorde tidigare. Det här året har varit mitt partipolitiskt minst aktiva år sedan jag 2006, 15 år gammal, gick med i Miljöpartiet de Gröna. Å andra sidan har det, på de flesta andra sätt att se på saken, varit det mest politiska året någonsin i mitt liv. Sen senast jag skrev här har sjukt mycket hänt. För snart tre månader sen avslutade jag ett av mina bästa år någonsin på Färnebo folkhögskola, en av Sveriges resande folkhögskolor. Kanske den allra bästa. Troligtvis, ja.

Under kursen var vi i vintras tio veckor i Tanzania, där vi studerade, mötte människor och en annan värld, ett annat liv. Jag har under det här året lärt mig så sjukt många nya saker och fått en massa bra insikter om mig själv och min omvärld. Jag har på riktigt lärt mig saker jag tidigare vetat om i teorin, men som jag nu fattar också i praktiken. Jag har bott i kollektiv, med 24 andra RÅSKÖNA och helt fantastiska människor. Dessa 24, nya bekantskaper ser jag nu som min nya storfamilj, och jag kommer alltid att ha en väldigt speciell relation till dem, er, i Tanzaniakursen 2010/2011. Ni är bäst.

Jag har också fått ytterligare en till extrafamilj på åtta personer, i den lilla bergsbyn Ikokoto på den Tanzaniska landsbygden. Familjen Mogamwenye vill jag tacka för den häftiga byperioden, och för att de var så varma och öppna mot Mårten och mig. Julveckan förra året var inte direkt som min jul brukar vara, men även på landsbygden i Tanzania firas julen med dunder och brak.

Under tiden i Tanzania fick jag många nyttiga insikter om hur otroligt mycket vi i nord påverkar länderna i syd dels genom våra individuella val, men kanske framförallt genom den politik vi för. Att komma tillbaka till Sverige sen igen var på många sätt ganska jobbigt, då jag förändrat mitt sätt att se på vårt samhälle, och vårt samhällsklimat, som efter resan kändes och känns kallt och individualistiskt, trots att vi på många sätt kommit så mycket längre i vår samhällsutveckling. Exempelvis öppenheten och gästfriheten tycker jag att vi borde lära oss av.

Här finns den blogg som vår fina dokumentationsgrupp under året skrivit om vår kurs och allt vad vi gjort. Kolla in den:) Två kloka citat jag läste när jag kikade in där nu:

Våga vara modigare”. /Anja

Utan tvivel är man inte klok/ Erik, lånat från Tage Danielsson

Hittade också denna fantastiska film från vår första tid tillsammans. Det är nostalgi på hög nivå att titta på den, vi ser så sjukt små och söta ut!

Våren som gick förändrades jag i mitt sätt att se på (parti-)politiken och dess roll i samhällsutvecklingen.

Färnebo har tydligen kallats för vänsterlumpen, och ja, jag har nog blivit mer vänster. Mindre partipolitik, mer revolution, tjohej. Typ. Jag har under året flertalet gånger blivit väldigt besviken på Miljöpartiet, som jag tidigare nästan alltid känt mig bekväm med att "försvara". Tidigare har jag alltid känt mig så glad över att Miljöpartiet klarat balansen mellan realo och fundis så bra, alltså mellan att vara ideologiskt förankrade och ändå kunna ha en politik som känts realistiskt genomförbar. I år har jag tyckt att ideologin fått komma i andra hand alltför ofta. Det har varit för många kompromisser och halvdana överenskommelser, framförallt åt höger. Jag har känt mig besviken över Libyenöverenskommelsen och migrationsöverenskommelsen. Många uttalanden som gjorts av miljöpartister har jag inte förstått mig på. Att "Miljöpartiet ska inte mitten i den svenska politiken" kände jag mig väldigt obekväm med, tyckte då bättre om Anders Schröders replik.

Jag tycker att det är jättebra att partiet fått många nya medlemmar, och därmed större bredd och förtroende. Däremot tycker jag inte att det är värt det om vi därmed förlorar våra ideal. Jag har under det här året diskuterat politik väldigt mycket med väldigt många olika personer, både nya och gamla vänner, och har lite svårt att veta vad som egentligen har förändrats, jag eller partiet? Det är möjligt att det mest är jag, att min nya mer kritiska hållning beror på att jag omgetts av mp-kritiska människor och därigenom också ”fått friheten” att tänka mer outside the box, utanför partipolitiken . Jag har upplevt det som att partiets framtoning har förändrats, blivit mer slätstruken för att locka fler.

En av de saker jag gjorde under året som påverkade mig väldigt mycket, var att jag deltog på en blockad. En blockad mot en av alla de deportationer som Sverige sedan i vintras med stor kraft, och mycket resurser satsat på. De människorättsvidriga utflygningarna av människor till Irak, ett land Sverige kritiserats från såväl UNHCR:s som Amnestys håll för att tvångssända asylsökande flyktingar till. Jag åkte dit till blockaden med inställningen att delta i en ickevåldsaktion, något jag tror att de flesta där tänkt sig. Jag tror och tycker att ett riktigt starkt och inkluderande motstånd som alla grupper i samhället känner att de kan delta i och ställa sig bakom behöver vara just ickevåldsligt. Vi var dock många på plats och eftersom alla inte använde sig av ickevåld, och framförallt inte polisen, som var väldigt agressiva, blev blockaden våldsam. För mig personligen, var det en ny erfarenhet, med en så aggressiv stämning och poliser som inte tycktes tveka att använda sig av våld, varken mot dem som själva gjorde det och dem som inte gjorde det. Jag må ha varit naiv, men jag blev väldigt förvånad över och också arg på det övervåld de brukade mot oss demonstranter.

Det är verkligen ett dilemma det där, att göra skillnad och se till att människor inte skickas till döds, men inte använda något våld. Det måste gå, men att hitta tillräckligt effektiva (och någorlunda snabba) verktyg är inte alltid så lätt...