once upon a time I was a cool kid...

...men det var några år sen nu. När jag gick i 5:e klass hade jag långt ljust hår, tills jag en dag bestämde mig för att, nä, jag vill inte vara någons "fina flicka" längre. Då gick jag och klippte av mig alltihopa, hela kalufsen, till en kort pojkfrisyr istället. Alla blev chockade och jag tyckte att det var rätt åt dem. I samma veva började jag lyssna på Ebba Grön. Jag tyckte att de rockade och att allt de sjöng om var sant. Jag gick och tog hål i öronen, inte som alla andra i bägge, men i det ena. Där satte jag allt möjligt jag kom på, knappnålar, säkerhetsnålar, en skruv... Jag gick och köpte mig ett svart nätlinne och när det var skolfotografering på gång och jag skulle fotas tog jag helt sonika av mig tjocktröjan jag hade och gick och satte mig, i bara nätlinnet, på pallen. Ingenting under, bara ett linne av trådar. Fotografen blev nog rätt förvånad skulle jag tro, och kompisarna och lärarna med. Själv var jag väldigt nöjd med den aningen kaotiska stämningen jag skapat. Min favoritbok hette Fittstim, och jag tyckte att feminism var den enda rätta vägen till ett rättvisare samhälle. Jag var ömsom glad, ömsom arg, och galen. Folk frågade mig ofta om jag var en tjej eller en kille och då svarade jag alltid samma sak, bestäm själv, sa jag och gick skrattande därifrån.

Första gången jag blev vegetarian var jag 12 år. Då kunde jag absolut ingenting om näringslära och tyckte att det räckte med att ta bort allt kött och all fisk från min tallrik. Jag var inte heller speciellt förtjust i grönsaker, en rätt stor miss om man ska vara vegetarian. Jag var den enda vegetarianen i min klass och klasskamraterna fattade inte alls varför jag inte ville äta det godaste på tallriken. För att inte tala om vad lärarna och personalen i köket tyckte. De tyckte att det var jättekrångligt att behöva servera mig speciell mat och tyckte att det var bortskämt av mig att välja bort den maten som serverades. Hursomhelst. I ett år var jag vegetarian. Efter ett år av enbart pasta, potatis och ris vägde jag ca 7 kilo mindre än föregående år. Då tvingade mina föräldrar och skolsystern på skolan mig att börja äta kött igen. Det var med stor motvilja jag återgick till att äta djur. Jag återgick till att vara vegetarian i åttan igen, då hade jag lärt mig en massa om mat och vad man behövde äta och dessutom lärt mig att faktiskt uppskatta vegetarisk mat. Då var det fler än jag som blev vegetarianer och jag blev inte alls på samma sätt ifrågasatt. Ändå tycker jag fortfarande att det är irriterande många som inte klarar av att hantera människor som av ett eller annat skäl inte vill äta kött. Man måste många gånger "bevisa" att man har skäl nog för oförstående folk i ens omgivning. Jag har aldrig ifrågasatt enskilda individer för vad de äter, och tycker inte heller att jag ska behöva göra det för att jag väljer att äta vegetariskt. 

Senare när min period av "punk" gått över blev jag istället ett stort fan av allt vad 70-tal hette. FlowerPower 4 life, typ. Jag köpte manchestertyg och sydde mina egna utsvängda byxor, jag kollade in alla kort på mina föräldrar sen de var unga, och tog efter allt jag kunde. Använde mammas gamla skjortor och hemstickade, växtfärgade tröjor. Jag började lyssna på Beatles, Bob Dylan och Simon&Garfunkel. Att i stort sett alla mina musikidoler var killar reflekterade jag dock inte över... Jag läste fortfarande allt jag kom över om feminism. Jag tog hål i det andra örat också... Jag skrev ett stort skolarbete om feminism, som för övrigt har varit väldigt kul att läsa såhär i efterhand...

I våras kallade min svenskalärare mig för en obstinat uppviglerska (det är nog det finaste beröm en lärare gett mig..) när jag tyckte att det var waste of time att vika pappersflygplan på svenskalektionen. Då mindes jag (inte utan stolthet) den där tjejen jag en gång var, och kom på mig själv med att undra vart nånstans hon tagit vägen. Jag har nog alltid varit en trotsig unge, men min glansperiod var nog ändå när jag var tolv... Wow, jag kan inte låta bli att  beundra den jag var då.