Reflektioner från rädslans och de förtrycktas land

Ungefär 360 mil från min hemstad Härnösand i Sverige ligger en stat där två folk lever. Staten heter Israel, och där lever israeler och palestinier. Dessa två folk lever under vitt skilda förutsättningar. Detta trots att de bor så nära varandra och genetisk sätt är precis samma folkgrupp. Egentligen borde dessa två folk ha samma möjligheter att utveckla sina respektive samhällen. Hur kommer sig då skillnaderna?

Den största skillnaden mellan de två folken är väl religionen. En majoritet av de troende palestinierna är muslimer, medan en stor del av israelerna är judar. En annan skillnad folken emellan är att israelerna har i princip all den frihet vi i västvärlden har, medan palestiniernas "frihet" begränsas av en mur, som är tre gånger så lång som Berlinmuren, och dubbelt så hög på sina ställen, 8.5m. Utöver detta finns på den palestinska marken en ständigt ökande mängd av mer eller mindre godtyckliga checkpoints. 576 st idag. Allt för "säkerhetens" skull.

Vad finns kvar för palestinierna att leva på imorgon?

På den israeliska sidan av muren är naturen bördig, vägarna breda, asfalterade motorvägar, medan palestinierna p.g.a. bl.a. vattenbrist har uttorkade åkermarker (de som ännu finns kvar på "rätt" sida muren) och knappt vatten tillräckligt för dricksvatten, avlopp och hygien. På den palestinska sidan av muren finns idag ca 152 illegala bosättningar, som upptar 85 % av vattentillgångarna medan den betydligt större befolkningen palestinier får dela på resterande 15 %. Israel/Palestina-konflikten är en otroligt komplicerad och utdragen konflikt, som liksom i princip alla konflikter i världen, värst drabbar civilbefolkningen, och allra hårdast kvinnor och barn.

Jag kom för en och en halv vecka sen hem från ett utbyte mellan de svenska Gröna och Vänsterpartiet, och motsvarande palestinska Al Mubadarah och PPP (Palestinian People´s party). Att i verkligheten se hur situationen ser ut för palestinierna på Västbanken, är en helt annan sak än att läsa om det, eller för den delen se det i nyhetsinslag på tv. Jag blev berörd och jag blev chockad, trots att jag innan fått höra hur situationen är där. Vi besökte under de fem dagarna där olika städer, och träffade människor som på olika sätt arbetade för en bättre livssituation för det palestinska folket. Jag blev otroligt imponerad över kraften hos många av dem jag mötte, speciellt kvinnorna. Vilken styrka som fanns hos dem, trots den situation de befinner sig i.

Tyvärr fick vi aldrig möta några andra israeler än de israeliska soldaterna vid de många checkpointsen och vakterna på flygplatsen i Tel Aviv, så vi fick ingen möjlighet att höra deras syn på konflikten. Många av de palestinier vi mötte var närmast hatiska mot allt vad Israel heter, vilket är förståeligt, när det är Israel, eller i alla fall Israels ledning som är orsaken till det enorma förtryck detta folk lever under. Många av palestinierna uppfostras till att avsky Israeler, på samma sätt som en stor del av israelerna får lära sig att alla palestinier är terrorister och antisemiter.

Det finns dock undantag. Vi mötte också människor som ville verka för en tvåstatslösning, efter 1948 års FN-gränsdragningar. Dessa människor vill jobba ihop med de israeler som också är för fred. Dessa människor var de unga och gamla, kvinnor och män som vi mötte genom Al Mubadarah.

Jag kommer nu att skriva mitt projektarbete om denna konflikt. Jag kommer främst att titta på hur olika gruppers livssituation bidrar till att skapa olika starka kulturidentiteter. Delvis på grund av detta arbete, delvis på grund av annat, kommer jag för en obestämd tid framåt låta min blogg vila, för att kunna koncentrera mig på att göra ett bra jobb. En sak är i alla fall säker. Jag kommer aldrig att glömma resan jag gjorde.

Eva, som också reste för De Gröna, bloggar också med anledning av resan här, här, och här.