Esperanto, Sapfo, och att komma ut...

Idag har varit en väldigt trevlig dag. Började dagen med en intressant psykologilektion där vi pratade om roller och egenskaper ur ett socialpsykologiskt perspektiv. Det uppföljdes med en diskussion om vilka roller som ger hög status i olika åldrar. Lektionen avslutades med en liten värderingsövning, där vi skulle ta ställning till olika påståenden (som exempelvis: homosexuella män bör få adoptera, eller, kvinnor ska ha rätt till abort). Klassen var i det mesta någorlunda överens, men ibland tyckte vi helt olika. Jag har verkligen så väldigt svårt att förstå hur det kan finnas personer i min klass som tycker att homosexualitet är fel. Jag kan nog inte respektera att någon tycker det, men jaghar insett att jag är tvungen att acceptera det. Jag har samtalat och diskuterat det här i timmar med en i min klass, men hen och jag har helt enkelt så totalt olika värdegrund att vi inte kan enas. Det känns så himla himla konstigt för mig att hen inte tycker att homosexualitet är okej, när hen i övrigt är så en så väldigt sympatisk person. Det går helt enkelt inte ihop för mig. Visst, jag kan förstå om folk har fördomar eller helt enkelt inte har någon kunskap, men att tycka att det är fel och syndigt går för mig inte att förstå. Liksom, vilket århundrade lever vi i?! Vi hade också en givande svenskalektion, vi ska göra grupparbeten ett par veckor framöver. Jag och några till ska jobba med Sapfos och hennes lyrik, och liv. Känns kul och spännande!

Efter skolan gick jag till biblioteket och letade rätt på böcker om och av Sapfo. Jag hittade också en bok som hette "Komma ut, berättelser ur garderoben" av Anders Öhrman. Jag satte mig och läste och blev totalt uppslukad, sträckläste boken. Blev både glad och ledsen av att läsa boken, mest glad. 

Boken rekommenderas varmt :) Jag blev inspirerad att själv skriva om hur det var för mig. Fast jag vet inte, jag har nog aldrig riktigt "kommit ut". Jag tyckte inte att jag skulle behöva det, för hur ska man kunna komma ut om man aldrig kommit in? Jag har aldrig deklarerat för någon att jag är heterosexuell, och tycker därför inte heller att jag ska behöva deklarera något annat heller. Det blev ingen stor grej av det... Jag sa helt enkelt till mina föräldrar i somras att jag var kär i en tjej. No big deal. Fick väl någon fråga om jag tidigare känt så för någon med samma kön och svarade att jag inte hade det. Men jag hade liksom inte sett mig själv som heterosexuell och även om det var första gången kom det inte som någon överraskning när jag i våras blev kär i en tjej.

Jag fastnade så i den där Komma ut-boken att jag nästan kom för sent till min första esperantolektion.. Den var väldigt trevlig, jag Tomas och Emma på Wirströms, ett memoryspel och prat på blandad esperanto-svenska. Gick riktigt bra att komma in i språket, mkt är likt franska/spanska/latin, så det var lätt att haka på. Som sagt, mycket trevlig dag.

ps. Ett annat mkt läsvärt tips från idag är Maria Ferms blogginlägg där hennes tal från hoppets demonstration står! Läs vettja!